Direktlänk till inlägg 18 juni 2013
... Alla ner i grottan!, befallde alven som hämtat Vodar. Ett mindre kaos spred sej bland alverna när den grönsvarta röken sakta började dala ned mot skogen som verkade sjunka ihop. "Hjälp!", tänkte jag förtvivlat, "Vi kommer aldrig att ta oss egenom det här". Alvkvinnor i benvita långklänningar sprang mellan olika träd, hämtade barn och sina viktigaste ägodelar, sedan bar det av mot grottan. Ingången till grottan var så liten att bara en person åt gången kunde tränga sej igenom. En kvinna som stod före mej i den röriga kön, fasnade halvägs inne i grottan med klänningen i en vass sten strax utanför. Hängandes i klänningen försökte hon stressat rycka loss den. Men klänningen satt fast lika stadigt som förut. Då kom en alv i militärliknande kläder springades med en kniv i handen. Han knuffade snabbt undan oss som stod närmast och sprang sedan fram till kvinnan som fasnat. Han skar skickligt bort den biten av klänningen som satt fast. Kvinnan klev skärrat ut genom grottan och kramade mannen. Innan hon kröp in i grottan en andra gång såg hon ner på sin förstörda klänning och suckade. Sedan försann hon in i grottans dunkla mörker. Jag steg fram till grottans öppning, och såg in. Där inne verkade ingenting annat än kolsvart mörker existera. Men så såg jag ett svagt eldsken ungefär trettio meter fram. Jag tog mod till mej och hasade mej in grottan. När jag kommit helt in i grottan kröp jag försiktigt fram och skrapade knän och händer blodiga på de vassa stenarna, Jag var glad över att jag inte hade mer än min lilla väska, tänk på de stackars mammorna som skulle hålla reda på både barnen och sina ägodelar i de trånga gångarna. Jag vände huvudet bakåt och såg nu bara ingången som en liten ljusglimt oroväckande långt bort. Plötsligt kände jag att marken blev slätare. Jag trevade med händerna upp mot gångens tak, men kunde inte längra känna det. Rädd att slå i huvudet på nytt ställde jag mej sakta upp på knä. Men jag kunde fortfarande inte känna taket. "Ska jag våga ställa mej upp, eller slår jag huvudet", tänkte jag. Jag kände att jag inte hade något val, min rygg värkte och det sved fruktasvärt på knäna. Jag ställde mej försiktigt upp, och kunde precis känna taket. Jag tog några steg framåt, men taket verkade inte bli lägre. Jag såg mej om, men kunde förstås inte se ett dugg. Plötsligt gick jag in i en vägg av sten. Jag backade förskräckt bakåt coh kände hur blodet började droppa ur näsan. "Perfekt", tänkte jag. " Alverna kunde kanske ha sagt något om att grottan tar slut i en vägg man slår näsan i". Jag försökte känna efter var väggarna fanns. Men händerna viftade bara i tomma luften. " Vad nu då, ett vägskäl. Det hade ju inte alverna talat talat om heller", tänkte jag. Alven som verkade styra dem, sade bara att man skulle krypa rakt fram tills man kom till ett stort rum uthugget ur berget. "Jag måste ha gått vilse!? Hur kan det vara möjligt!!...
Fortsättning följer
Var egentligen Hanna som visade den här låten till mej, men tycker den är rätt så bra! Snart borde jag fortsätta fixa lite saker tilll barnkalaset som jag lovat att hjälpa till med... Hanna borde också snart komma hit så får väl övertala henne at...